Vallgren, Carl-Johan Den vidunderliga kärlekens historia
Walters, Minette Skulptrisen
Walters, Minette Eko
Walters, Minette Iskällaren
Walters, Minette Mörkt rum
Wennstam, Katarina En riktig våldtäktsman - En bok om samhällets syn på våldtäkt
Yorke, Margaret Dödens udde
Titel: Den vidunderliga kärlekens historia
Orig. titel: Den vidunderliga kärlekens historia
Genre: Skönlitteratur
Betyg: 2/5
Läst: 2005
År 1831 föds Hercule Barfuss på en bordell; döv och mycket vanställd. Men han har en speciell förmåga;
han kan läsa andra människors tankar, något som många får erfara. Samma dag som Hercule föds, föds också ett annat
barn, en flicka vid namn Henriette Vogel. Hercule och Henriette kommer att känna en stor samhörighet med varandra,
men de skiljs åt när bordellen stängs. Hercule tvingas ut i världen och förlorar kontakten med Henriette. Han hamnar
bland annat på dårhus, men befrias och hamnar sedan på ett kloster. Tanken på Henriette håller honom vid liv, och
allt återfinna henne är allt han lever för.
Språket i boken är ganska vackert, men det kan inte kompensera för bokens andra brister såsom irriterande sidospår
som får berättelsen att tappa fart. Det känns som om något fattas i berättelsen och jag får ibland tvinga mig själv
att fortsätta läsa boken. När det blir såhär är det aldrig roligt.
Synd också att fenomenet skönhet beskrivs på ett sådant stereotypiskt sätt.
Bland annat beskrivs en flicka som att hon är skönheten personifierad: ”det långa håret som naturen har ondulerat,
leendets blänk av evighet, den ädla profilen, näsans triumfbåge, mandelögonen, hennes gång – som en skygg hjorts -,
de fulländade brösten, (…) den exotiska frukten som är hennes mun” (s 236). Sånt gör mig trött. Det är lite fånigt
med sådana här böcker på ”Skönheten och Odjuret-temat” där det fula odjuret är obeskrivligt fult (och det är alltid
killen som är odjuret) och den sköna skönheten är makalöst vacker.
Boken är helt enkelt inte bra; jag har läst böcker som gett mig mycket mer och de har inte ens fått Augustpriset
för bästa roman.
Författare: Minette Walters
Titel: Skulptrisen
Orig. titel: The sculptress
Genre: Deckare
Betyg: 5/5
Läst: 2000
Det här var den första bok jag läste av Minette Walters och jag gillar den verkligen skarpt. Egentligen är det den enda bok av Walters som jag tycker är så där RIKTIGT ruggigt bra.
Rosalind Leigh, en författare, får i uppdrag att skriva en bok om Olive Martin, som sedan sex år tillbaka är fälld för ett grymt dubbelstyckmord på sin mamma och syster. Rosalind gör efterforskningar på mordet och allt eftersom hon får reda på mer om Olive, offren och de inblandade, börjar hon tro att Olive sitter inne för mord hon inte begått.
Rosalind får kontakt med en av poliserna, Hal, som grep Olive. Hal har numera lagt polisbrickan på hyllan och försörjer sig genom att driva en restaurang. Under eftersökningarna händer både det ena och det andra mellan Hal och Rosalind, vilket ger en extra krydda till handlingen.
Hela tiden finns en tvekan i boken, en fråga om Olive verkligen är skyldig till det otäcka dubbelmordet. Det är det som gör boken så engagerande, för man vill verkligen veta mer om Olive och de andra inblandade figurerna. Ska man läsa endast en bok av Minette Walters så läs "Skulptrisen". Man lär inte bli besviken!
Författare: Minette Walters
Titel: Eko
Orig. titel: The echo
Genre: Deckare
Betyg: 2/5
Läst: 2001
Billy Blake, en uteliggare, hittas död i den rika arkitekten Amanda Powells garage. Trots att han ligger bredvid hennes frysbox fylld med mat, har han svultit ihjäl. Hur och varför undrar man genast.
Journalisten Michael Deacon tar sig an uppgiften att lösa gåtan med Blake, eftersom han tror sig ha ett scoop på gång. Han tar kontakt med Amanda, och därmed tar berättelsen fart bland försvunna personer, hemligheter och gåtor. Bland annat kommer det fram att Amanda varit gift, men att hennes make försvunnit för fem år sedan - med ett antal miljoner från den bank han arbetade. Michael rotar i det hela och undrar om det kan finnas något samband mellan maken och Billy Blake.
Boken är hyfsad, men inte mer än det. Ganska långtråkig och seg däremot.
Författare: Minette Walters
Titel: Iskällaren
Orig. titel: The ice house
Genre: Deckare
Betyg: 2/5
Läst: 2001
Denna bok handlar om tre kvinnor som bor tillsammans på en gård i England. De är nära vänner, vilket sätter griller i huvudet på ortsbefolkningen. De anklagas för häxeri och sexuella orgier; när tre kvinnor bor tillsammans måste de ju bara vara lesbiska, tänker skvallerkäringarna i bygden. Det blir inte bättre av att en av kvinnorna, Phoebe, en gång varit misstänkt för mord på sin make. Polisen har aldrig hittat kroppen och därför aldrig hittat mördaren. Byborna tror naturligtvis att det är Phoebe som begått mordet och vill helst inte ha någon att göra med henne eller hennes två väninnor.
Som om inte detta vore nog hittas en dag ett manslik i deras iskällare. Kroppen är så illa tilltygad att man inte kan identifiera kroppen. Misstankarna yr i huvudet på de flesta. Vem är den döde mannen? Phoebes försvunne make? Någon annan? Ortsbefolkningen vet i alla fall vad de tror...
"Iskällaren" är en vanlig engelsk deckare, där alla pusselbitar faller på plats i slutet. Den är spännande och visar människors rädsla för det de inte vet något om, och deras ovilja att ta reda på sanningen. Jag vet inte om jag skulle kalla den här boken bra. Den går dock att läsa men jag skulle inte rekommendera den.
Författare: Minette Walters
Titel: Mörkt rum
Orig. titel: The dark room
Genre: Deckare
Betyg: 3/5
Läst: 2001
När Jane Kingsley, till vardags kallad Jinx, vaknar upp på en privatklinik får hon veta att hon överlevt ett självmordsförsök genom en arrangerad bilolycka. Själv minns hon ingenting men man berättar för henne att hon troligtvis försökt ta livet av sig för att hennes pojkvän Leo övergett henne för hennes bästa vän Meg. Detta finner hon själv inte troligt, då hon vagt minns att det var hon själv som ville göra slut. Hon har heller aldrig varit typen som skulle ta livet av sig för en killes skull, allra minst för Leo.
Under sjukhusvistelsen hittar polisen två döda kroppar i skogen, i närheten av den plats där Jinx försökte ta livet av sig. De två döda är Leo och Meg... Polisen misstänker Jinx för brottet, och med hjälp av den snälla läkaren Alan, försöker hon få tillbaka minnet och därmed också kanske komma på vad hon gjort - eller inte gjort.
Detta är en ganska komplicerad historia med många inblandade figurer och händelser. Men det är en spännande gåta, trots att minnesförlust inte är någon ovanlig ingrediens i böckernas värld.
Titel: En riktig våldtäktsman – En bok om samhällets syn på våldtäkt
Orig. titel: En riktig våldtäktsman – En bok om samhällets syn på våldtäkt
Genre: Reportagebok
Betyg: 5/5
Läst: 2005
Varför läser jag den här typen av böcker? Jag blir så förtvivlad, arg och upprörd över omvärldens bild på
våldtäkt, offer och gärningsmän. Kan det någonsin ske en förändring?
”En riktig våldtäktsman” är Wennstams andra reportagebok om våldtäkt och synen på denna. För två år sedan kom
hon ut med ”Flickan och skulden”, som jag också läst. Den boken tar upp problematiken från offrens synvinkel.
Om hur våldtäkter sker mitt i vardagen. Om hur tjejens klädsel våldtäktskvällen vägs in i bedömningen om hennes
trovärdighet och skuld till händelsen. Om hur rättsystemet och dess representanter beter sig vid våldtäktsdomar.
”Flickan och skulden” gör dig minst lika upprörd som ”En riktig våldtäktsman”, men här har Wennstam flyttat fokus
från offren till dem som det egentligen ska handla om – våldtäktsmännen.
Wennstam lyfter fram många viktiga resonemang om hur våldtäkt skildras i bland andra media och vad detta får för
konsekvenser. Idag fokuseras det på offret när det gäller sexualbrott, och inte på gärningsmannen, trots att det
är på denne som det hela bör handla om. När en våldtäktsman härjar i ett område skriver ofta tidningarna att
lösningen på problemet är att kvinnor inte bör gå ensamma hem från krogen på kvällarna eller nätterna. Det
pratas mycket om vad kvinnorna kan göra för att undvika att hamna i situationer där det finns risk att de kan
bli våldtagna. Wennstam menar också att attityden överlag är att det är kvinnorna som får män att våldta. Det
diskuteras därför mycket i media om vad offren har för kläder på sig, och att det är viktigt att de inte har
för utmanande kläder på sig för att det kan ”ge fel signaler”. Det pratas aldrig om att killarna ska sluta
våldta, respektera kvinnornas vilja. Nej, istället slår man ut varningar till kvinnorna att nu får ni PASSA
ER, för nu har det skett ytterliggare en våldtäkt i Kungsparken.
Vi måste alla vara med om att förändra synen på våldtäkt, offer och gärningsmän. Det måste bli ett slut på de
ensidiga varningarna riktade till kvinnor om att inte gå igenom parken på natten och vi måste sluta uppfostra
kvinnor till att vara rädda för Hotet om Våldtäkt och att passa sig för Fula Gubbar. Uppfostra männen istället,
det är de som är förövarna. Börja gärna redan på dagis. Wennstam skriver att ”en man kan gå igenom hela livet
utan att egentligen behöva reflektera över våldtäkt (---)”. Det påverkar inte hans vardag, hans rörelsemönster
i samhället, hans fritid och kommunikationsvägar”. Det är ju männen som våldtäktsdebatten bör handla om, men
det görs ofta till en ”kvinnofråga”.
Wennstam tar också upp det mycket viktiga faktum att den typiske våldtäktsmannen inte är en missanpassad
överfallsvåldtäktsman som hoppar fram i en mörk gränd, även om det är denna bild som de flesta människor
har inom sig när de tänker på Den Typiske Våldtäktsmannen. Detta är en bild som man gärna vill behålla.
Det är tryggt att ha en specifik bild av våldtäktsmannen; såhär ser han ut, såhär beter han sig, här finns
han. Faktum är att överfallsvåldtäkterna är ganska ovanliga, men de verkar många eftersom kvällstidningarna
bara skriver om denna typ av våldtäkt. De andra många många fler våldtäkterna som vi nästan aldrig hör
talas om i tidningarna är de som begås av vanliga killar, bekanta, pojkvänner eller makar. Dessa till
synes normala killar vill Wennstam tala med för att ta reda på vad de tänker, och hon har därför genomfört
ett antal intervjuer med dömda våldtäktsmän på Bärby ungdomshem. Där jobbar man med våldtäktsmännen och deras
attityder. Det är de som måste ändra på sig, inte offren, menar man. Och det är ju här våldtäktsdebatten bör
ligga; varför blev just den där killen våldtäktsman? Vi måste börja tala om våldtäktsmännens ansvar för de
våldtäkter som de begår.
Författare: Margaret Yorke
Titel: Dödens udde
Orig. titel: The point of murder
Genre: Deckare
Betyg: 4/5
Läst: 1997
"Dödens udde" är en väldigt lättläst bok med en spännande intrig framförallt. Den handlar om Kate Wilson, alias Mrs Havant, som bor med sin dominerande mor i en lantortshåla i England. Ibland lever hon som Kate Wilson men när hon vill leva mer spännande förvandlar hon sig till Mrs Havant. Hon lever ett dubbelliv som hon inte vill ska avslöjas på något sätt.
En morgon läser hon i tidningen att en kvinna blivit mördad - en kvinna som hon stannade för att hjälpa byta bildäck, tills en man kom och hjälpte kvinnan istället, då Kate själv hade bråttom. Kate minns hur mannen såg ut och vad han hade för bil. Men kan han, den välklädde försäljaren, vara en mördare? Och kommer inte hela hennes lustiga dubbelliv att avslöjas om hon går till polisen och därmed blir indragen i fallet som vittne? Medan Kate oroar sig för detta, letar mördaren efter henne för att tysta henne innan hon går till polisen. Vem ska hinna först?
Det är mycket spännande att följa både mördaren och Kate/Mrs Havant. Mördaren är i denna roman egentligen ingen "klassisk" mördare utan mer en vanlig människa som handlat ohyggligt fel i en desperat situation. Men man sympatiserar knappast med honom. Man snarare avskyr honom för hans sjuka beteende. Som läsare rycks man med i berättelsen och man inser att det faktiskt är ganska bra med snokande och nyfikna grannar ibland... De lägger märke till det mesta.